Min historia
I mitt första inlägg skrev jag att anledningen till varför jag startat denna blogg är för att, förhoppningsvis, kunna hjälpa och peppa andra. För alla er som är i samma sits som jag, då jag vet att det betyder så ofantligt mycket att få dela med sig, att få ta del av, att få känna igenkännighetsfaktor. Men för att kunna just hjälpa, och framförallt kunna känna igenkänning, krävs det ju att man delar något. Kampen mot finnarna är givetvis det primära, men jag tänkte dela med mig av min historia, för att kanske kunna väcka ännu mer igenkänning. So, here it goes:
Om 2 dagar fyller jag 27 år. Det betyder att min kamp mot finnarna har pågått i cirka 8 år. I 8 år har jag ömsom kämpat, ömsom gett upp, kampen mot att en dag kunna bli fri från aknen. Sanna mina ord när jag säger att vägen dit varit lång och jäkligt jobbig. Så många tårar man gråtit över en, för många, så banal sak som finnar, men den som aldrig lidit av akne kan omöjligt förstå. Många tycker det är banalt och löjligt att "haka upp sig" på "lite" finnar. Familj och vänner som försökt peppa en genom att säga att "Det syns knappt!" och "Hade du aldrig sagt något så hade jag inte ens tänkt på det!", men jag ser! Jag känner! Det påverkar mig! Det spelar dessvärre ingen roll vad andra säger, för det första jag ser när jag tittar mig i spegeln är finnarna. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är "Hur många finnar ska jag behöva kämpa med att täcka över idag?". Det är jag som aldrig kan slappna av i sociala sammanhang som innebär starkt ljus, bad, sol, svett... Jag älskar, till exempel, att basta. Åh, bastu en fredag med en iskall bärs i handen! Men njutningen förtars av att jag flera dagar innan gör allt för att dämpa aknen. Förfasas och oroar mig över att det kommer vara blossande och irriterat, oroar mig och skräms av vad alla andra ska tycka och tänka. Ja, ni förstår ju, allt detta inför ett enkelt bastubad! Och för att inte tala om förberedelserna och oron inför en solsemester! Valmöjligheterna: En vecka utan smink men med blossnade, irriterat ansikte och ett självförtroende på noll som förtar hela semesterkänslan, eller en vecka med smink och känslan av att hela semestern är förstörd och lika gärna kunde ha kvittat.
Ibland tänker jag att "Matilda, du är så jävla löjlig! Du är mogen nog att kunna tänka bort det där! Skit i det! Det är inte värt det!". Dessa försök till självhjälp hjälper föga.
Mina problem började när jag var 19 år. Jag hade fram tills dess alltid haft en helt slät och felfri hy. Givetvis någon "ungdomsfinne" då och då, men inte mer än någon annan och absolut inget som påverkade mig. Jag hade precis tagit studenten och kände mig för första gången vuxen, eller ja, så vuxen man kan känna sig som 19-åring. Jag skulle flytta ihop med min pojkvän, jag hade jobb i en skobutik och kände mig tillfreds med livet. Men på sommaren fick jag massa utslag. Det började sakta med säkert, men bröt till slut ut i kaos. Runt munnen, under hakan och en bit upp på kinderna, fick jag massvis med röda, svullna, irriterade finnar. Sådana finnar hade jag aldrig haft förut! Jag försökte med alla möjliga krämer och ansiktstvättar för att få bort dom, men alla mina försök misslyckades. Senare har jag misstänkt att det var stress, eller att jag slutade med p-piller efter ett par års användning, som var anledningen till utbrottet, men nu tänker jag att det kanske helt enkelt bara blev så? Jag har slutat jaga en anledning till varför jag drabbades.
Efter att jag själv ett tag hade försökt att få bukt med problemet sökte jag till slut hjälp på Vårdcentralen. Där möttes jag för första gången av oförståelsen och förminskandet som jag, tyvärr, skulle komma att stöta på många fler gånger under min tid med akne. Jag började i samma veva må dåligt psykiskt, och om detta berodde på aknen är en fråga jag själv inte kan besvara, men kanske? Vem vet... Jag vill minnas att det första jag fick utskrivet var Epiduo. Då hade jag själv försökt behandla med Basiron, med ännu mer blossande, och torr, hud och x antal förstörda handdukar och örngott som enda resultat. Epiduon hjälpte inte, så jag var tillbaka på Vårdcentralen igen. Jag fick utskrivet Abboticin, en antibiotika, som jag skulle äta i ett par månader. Resultatet var fantastiskt! Alla finnar och alla ärr försvann ganska snabbt, och jag kände mig så lycklig och lättad!
Ibland tänker jag att "Matilda, du är så jävla löjlig! Du är mogen nog att kunna tänka bort det där! Skit i det! Det är inte värt det!". Dessa försök till självhjälp hjälper föga.
Mina problem började när jag var 19 år. Jag hade fram tills dess alltid haft en helt slät och felfri hy. Givetvis någon "ungdomsfinne" då och då, men inte mer än någon annan och absolut inget som påverkade mig. Jag hade precis tagit studenten och kände mig för första gången vuxen, eller ja, så vuxen man kan känna sig som 19-åring. Jag skulle flytta ihop med min pojkvän, jag hade jobb i en skobutik och kände mig tillfreds med livet. Men på sommaren fick jag massa utslag. Det började sakta med säkert, men bröt till slut ut i kaos. Runt munnen, under hakan och en bit upp på kinderna, fick jag massvis med röda, svullna, irriterade finnar. Sådana finnar hade jag aldrig haft förut! Jag försökte med alla möjliga krämer och ansiktstvättar för att få bort dom, men alla mina försök misslyckades. Senare har jag misstänkt att det var stress, eller att jag slutade med p-piller efter ett par års användning, som var anledningen till utbrottet, men nu tänker jag att det kanske helt enkelt bara blev så? Jag har slutat jaga en anledning till varför jag drabbades.
Efter att jag själv ett tag hade försökt att få bukt med problemet sökte jag till slut hjälp på Vårdcentralen. Där möttes jag för första gången av oförståelsen och förminskandet som jag, tyvärr, skulle komma att stöta på många fler gånger under min tid med akne. Jag började i samma veva må dåligt psykiskt, och om detta berodde på aknen är en fråga jag själv inte kan besvara, men kanske? Vem vet... Jag vill minnas att det första jag fick utskrivet var Epiduo. Då hade jag själv försökt behandla med Basiron, med ännu mer blossande, och torr, hud och x antal förstörda handdukar och örngott som enda resultat. Epiduon hjälpte inte, så jag var tillbaka på Vårdcentralen igen. Jag fick utskrivet Abboticin, en antibiotika, som jag skulle äta i ett par månader. Resultatet var fantastiskt! Alla finnar och alla ärr försvann ganska snabbt, och jag kände mig så lycklig och lättad!
Lyckan försvann dock ganska abrupt, för efter cirka 6 månader började finnarna sakta men säkert komma tillbaka igen. Åter till Vårdcentralen, där jag fick en remiss till en hudläkare. Där började för första gången diskuteras om det kanske inte var akne jag led av. Kunde det vara rosacea? Eller möjligen perioral dermatit? Utan diagnos, men med ännu en kur Abboticin gick jag därifrån. Nu skulle jag kombinera antibiotikan med epiduon, och detta skulle förhoppningsvis hjälpa. Och visst hjälpte det! Samma goda resultat som förra gången! Nu kanske jag äntligen var fri?
Efter cirka ett år kom, vad jag hade befarat, aknen tillbaka. Jag sökte mig, återigen, till Vårdcentralen, och nu blev jag diagnostiserad med perioral dermatit. En diagnos som, bortsett ifrån en kortare episod med diagnosen rosacea, skulle följa med mig till dags dato. Jag testade allt! Fick utskrivet Differin, Duac, Dalacin och Finacea. Testade en omgång med Tetralysal. Testade p-piller, först Yasmin, sen Diane. Men ingenting hjälpte! Finnarna kunde dämpas i perioder, men kom alltid tillbaka som ett ovälkommet brev på posten.
Sen började min "självmedicinering" på riktigt! Jag var då kanske 22 år och insåg att jag inte ville hålla på med massa läkemedel som ändå inte hjälpte. Jag testade därför all alternativ-medicin som kom i min väg! Jag testade tillskott: d-vitamin, zink, probiotika, omega 3, MSM (svavel), multivitamin, järn... Jag testade dieter: detox, uteslöt gluten, uteslöt laktos, uteslöt socker... Jag började med p-piller, gick över till p-ring, slutade med p-piller... Jag testade olika hudvårdsrutiner: hela kitet Dermalogica, hela kitet Clinique, hela kitet Exuviance, hela kitet Maria Åkerberg, ansiktbehandlingar... Jag testade alternativa hudvårdsrutiner: att endast tvätta ansiktet med olja, att endast tvätta ansiktet med vatten, att endast tvätta ansiktet med honung, att inte använda mineralsmink, att inte använda smink alls (och det var en tuff period), att smörja med olika oljor, att röra ihop olika masker med bl.a. gurkmeja... Men, ingenting hjälpte!
Ett tag "lyckades" jag förlika mig med tanken på att jag alltid skulle behöva dras med finnarna. Att dom alltid skulle finnas där och att det var lika bra att jag accepterade det, för att det inte skulle få förstöra ännu fler år av mitt liv. Jag förlikade mig med att det åtminstone gick att dölja någorlunda bra med smink, och antog utmaningen att kunna sminka mig så snabbt som möjligt, för att slippa lägga ner en massa onödig tid på det. Ja, ni hör ju själva...
Runt jul förra året vaknade jag dock upp. Är det såhär det ska vara? Varför ska jag behöva förlika mig med detta? Något måste vara fel, för det kan inte vara "friskt" att ständigt gå runt med inflammerade finnar i ansiktet? Jag insåg att nu får det vara nog, såhär vill jag inte ha det, jag accepterar det inte! Jag insåg att det skulle krävas mycket jävlaranamma och tålamod, men jag antog utmaningen att verkligen bli aknefri, en gång för alla! Jag bokade tid på Vårdcentralen. Som så många gånger förr möttes jag av "Men du är en sån fin tjej! Din akne är inte så farlig!". Jag stred för att få hjälp, då aknen inte bara syns, utan också gör ont och påverkar mig psykiskt! Till slut, efter många om och men, fick jag en remiss till Diagnostiskt Centrum Hud, här i Stockholm. Vid mitt första besök där, i förra veckan, fick jag träffa en hudläkare som forskar på akne, och jag fick domen jag aldrig trodde jag skulle få: Du har inte perioral dermatit. Detta är utan tvekan akne och det enda som finns kvar att testa är Isotretinoin. Jag hade, som sagt, hört talas om Roaccutan många gånger, men på något vis hade jag intalat mig själv att så illa var inte min akne att det inte skulle gå att bota med mildare medel. Jag trodde det var något hormonellt, och att jag skulle skickas på en hormonutredning. Men domen blev Isotretinoin, och där står jag idag!
Runt jul förra året vaknade jag dock upp. Är det såhär det ska vara? Varför ska jag behöva förlika mig med detta? Något måste vara fel, för det kan inte vara "friskt" att ständigt gå runt med inflammerade finnar i ansiktet? Jag insåg att nu får det vara nog, såhär vill jag inte ha det, jag accepterar det inte! Jag insåg att det skulle krävas mycket jävlaranamma och tålamod, men jag antog utmaningen att verkligen bli aknefri, en gång för alla! Jag bokade tid på Vårdcentralen. Som så många gånger förr möttes jag av "Men du är en sån fin tjej! Din akne är inte så farlig!". Jag stred för att få hjälp, då aknen inte bara syns, utan också gör ont och påverkar mig psykiskt! Till slut, efter många om och men, fick jag en remiss till Diagnostiskt Centrum Hud, här i Stockholm. Vid mitt första besök där, i förra veckan, fick jag träffa en hudläkare som forskar på akne, och jag fick domen jag aldrig trodde jag skulle få: Du har inte perioral dermatit. Detta är utan tvekan akne och det enda som finns kvar att testa är Isotretinoin. Jag hade, som sagt, hört talas om Roaccutan många gånger, men på något vis hade jag intalat mig själv att så illa var inte min akne att det inte skulle gå att bota med mildare medel. Jag trodde det var något hormonellt, och att jag skulle skickas på en hormonutredning. Men domen blev Isotretinoin, och där står jag idag!
I förra veckan var jag och tog all världens blodprover, något som måste göras för att se så att alla värden är bra innan man sätter in Isotretinoin. Idag ska jag tillbaka till Diagnostiskt Centrum Hud för vidare kontroll, typ längd, vikt etc., för att sedan påbörja min kur med Isotretinoin. I nuläget är jag extremt förväntansfull och hoppfull! Jag vet att det finns en chans att det inte hjälper, jag vet att det finns en chans att jag drabbas av de hemskaste biverkningarna, men jag vet att det kommer vara värt det. Detta är "sista chansen" och jag är beredd att ta den!
